Idag är det avslutning på HR, för våran grupp. Banhoppning är det på gång då. Och det är väl okej. Blev till och med lite taggad på att hoppa idag, när jag bläddrade bland bilder från en hoppträning med Tessa, som faktiskt gick riktigt bra. Den gången hoppade vi till och med plank, grind och kombination! Så förstå om jag kom på att vi faktiskt kan!

-

Nu på morgonen kom jag faktiskt på en sak också. En såndär självklar sak som jag alltid vetat, men som jag inte förstått. Och det är ju det där, att vi faktiskt kan. Om man tänker på den lokala tävlingen i våras, där vi gasade runt hela banan med omhoppning och allt, två gånger. Och tävlingen i Kakamoo, som till och med hade kombination! Och den hoppade vi på första försöket båda gångerna!

Det är bara att jag har backat ur, för alla gånger på senaste tiden när jag ridit för någon tränare eller lektion på något sätt, och dt enda som stått framför oss är hinder på hinder, efter varandra. Styrketräning för hästarna, balansträning för ryttarna, men livsfarligt försök för oss. Jag tror inte många förstår det, förutom andra som också har hästar som Gino. Det får oss båda att backa av, och eftersom det är det enda vi varit med om på senaste tiden, är gläjden borta. Men idag så. Inga kombinationer, inga serier. Utan banhoppning, med Maria i Haparanda Ryttares stora ridhus. Visserligen med ''skrämselhinder'', fast de skulle plockas bort när vi ska hoppa. Inga vattenmattor för vår del alltså. Och vi kan det här. Vi vill, vi kan, vi ska. Idag ska vi bomba ridhuset, och gud vad vi ska flyga över allt!

-