.

Solen sken, vi mockade medan hästarna åt klart sitt middagshö, sen tog vi in dom. Borstade som vanligt, snackade en massa om vad vi ska göra när sommaren kommer. Tränsade och gick ut, vi tänkte ta det lite chill eftersom det är lite isigt ute, så red barbacka.

For iväg, fortsatte snacket om allt vadsom skulle hända till sommaren, och taggade ruskigt mycket. När vi var framme i stranden så såg jag, och frågade Soffi, vilka jäkla moln det var som täckte det blå framför oss så snabbt? För allvarligt, man såg hur det bara vällde fram. Men vi tänkte inte mer på det, utan vände bara och började trava. När vi tagit oss förbi två korta raksträckor stannade vi, för vi kom till en nerförsbacke. Det är helt stilla runt om oss, men vi ser hur något grått riktigt väller fram längs vägen, rakt mot oss. På bara några sekunder börjar det hagla och blåsa storm. Vi fortsätter ner för backen, men måste stanna igen för att man det haglar och snöar så tätt att att jag knappt såg Soffi och Lappen bredvid oss. Vi stannade ett tag, men det blev bara värre. Sedan försökte vi rida iväg, men hästarna gick knappt, det kändes som att någon stack miljoner nålar i ansiktet, utan mellanrum. Gino började kasta sig omkring, jag hade ingen aning om var Soffi och Lappen var, och jag upptäckte att jag inte ens såg Gino. Och när man inte ens ser vart hästen man sitter på är, då, då är det illa. Så vi hoppade av och började gå hemåt, snön började försvinna nog mycket för att vi skulle kunna se hur marken framför oss såg ut. När vi sen kom fram till stallet och gick in med hästarna, började det åska. Och det fortsatte mullra hur länge som helst, utan mellanrum. Sen tystande det bara plötsligt.

Nu skiner solen nästan, och det är klarblå himmel. Mamma berättade att när det mullrade så mycket som det gjorde, hade det just innan slagit upp en enorm blixt på vägen utanför huset. Precis där vi gått för knapp en minut sedan.

Det värsta var ändå inte att det gjorde så ont i ansiktet, eller att det var så konstigt. Det värst avar att man inte såg ett skit. Det var som att vara blind, och vi satt barbacka på hästarna och hade ingen aning om vilket håll de skulle åt.

Förvirrande text? Det var förvirrande!!! Finns inte något riktigt sätt att beskriva det...

.