''Akademisk ridkonst är alltså först och främst att betrakta som en konstart, därtill en svår sådan då ryttaren inte arbetar med ett dött material utan en levande varelse, och således måste bejaka hästens känslor och upplevelser och rätta sig efter situationen varje dag och varje stund. Tanken finns uttryckt att ridkonstens högsta mål är människans förening med hästen i ett "konstförbund" där de agerar "som om de vore ett väsen". Ridkonstens symbol är därför en kentaur. I förlängningen kan man tänka sig att människans förening med hästen, även är en förening med naturen, med hela skapelsen och med "det högsta". Ryttaren kan således svårligen utvecklas på ridkonstens område utan att samtidigt utveckla sig själv. Hästen, är dock alltid det primära målet med konsten, aldrig en egoistisk strävan efter självförverkligande!''