''När man slutar leka är man inte vuxen, man är död''
Var lite olika händelser idag som satte igång lite snurrning i huvudet på mig idag. Eller kanske.... många händelser... Äh, men hursomhelst. Ju äldre man blir desto svårare är det rida, och vara med hästar överhuvudtaget. Och det är för att man börjar tänka. På sitt sätt en rätt liten sak... Om man jämför såhär, en vuxen som ska rida, vs. ett barn på kanske 7 år som ska rida.
Barn:
Ååååh, vad kul att rida! Det känns så fritt, det går snabbt, hästen är så fiiin. Så skönt det är att sitta här uppe... Lite som att flyga fram.... Jag älskar att rida!
Vuxen:
...Känn båda sittbenen.... Trampa ner hälarna, rak i ryggen, håll axlarna i position... Ordentlig takt i traven, rätt sittben.... Nej, nu började han gå för fort!!...Bromsa, stöd på ytter, krama inner....Håll i f e jbg wh whg lwhvbla bla bla...
Ungefär, i stora drag. Vad tror ni känns roligare? Vad tycker hästen bäst om??!?! Jag vill inte bli vuxen. Eller jo, det kan jag. Men jag vill inte sluta tänka som ett barn kring hästarna. Ett barn har så mycket tålamod till hästar, de kan sitta långa stunder i boxen, vid hagen, och bara studera. Eller bara vara. Leva just bara hos hästarna... Av den stora kärlek de känner till dessa djur. Det är sanslöst, och jag känner så starkt, att jag är påväg ifrån det här. Jag tänker för mycket. Hela tiden.
.
Den här gången, är den senaste gången jag och Gino kommunicerat ordentligt, det här var en underbar ridtur, vad jag minns. Och jag minns inte riktigt, för jag tänkte inte på något speciellt. Jag bara var. Efter det här började jag tänka för mycket, och det har aldrig riktigt funkat igen.
Jag vill ha det tillbaka, helt lätt. Jag ska bara hitta det. Jag ska lära mig att sluta tänka.
Nuet är den enda tid som finns...