-

Jag funderade på vad press gör för oss människor och hästar. På hur dåligt det går när man önskar eller förväntar sig något, och hur bra det går när man bara gör och ser vad som händer.

Varje gång jag har tänkt göra något, och fast bara haft tanken; Det skulle ju vara jätteroligt om vi kunde göra det, men det gör inget om vi inte lyckas. Varje gång, fast än det inte gör något, försöker man så himla mycket ändå, för att få det där jätteroliga. Och så kraschar precis allt.

När jag tänker att det här ridpasset ska vi klara av det där! Då kraschar det också. För att man har förväntningar, man sätter press, och då går det inte.

Men när man bara kör på, väntar och ser vad som händer, då går det, och det är då man har de allra bästa stunderna.

Jag tänker på kursen då Gino hoppade precis allt, på fredagen jag red med bommar här hemma och allt gick åt skogen, och jag tänker på idag, då han flyttade för minsta lilla och trampade på superfint under de där minuterna vi höll igång.

Under den kursen körde jag bara på och hoppades på det bästa. Vi lyckades. Under fredagen tänkte jag, idag ska vi klara av det här! Allt kraschade. Idag testade och väntade jag, och det gick superbra. Det är så det är.

-

-

Så det är egentligen det vi kan göra nu. Vi har inget speciellt på gång, så vi kan släppa all press, hur liten den än är, och ta oss vidare. Kanske?